Sjukdepp..
Varning för långt klagoinlägg..
Som vanligt när jag är sjuk så blir jag deppig.. Jag får för mycket tid till att tänka o det slutar alltid med att jag vill gå och hänga mig. bara sluta andas. det är först då jag inser hur jävla pissigt livet är.. det kan ju ha med att göra att jag förvärrar allt och tycker synd om mig för det minsta lilla..
Men jag är snart 24 år. är nu arbetslös, bor i en förliten lägenhet som jag inte trivs i. det känns som att "alla andra" har kommit så jävla långt med sina liv. vad har jag åstakommit??
Jag har ju världens bästa sambo som jag älskar över allt på jorden. i över 7 år har han funnits vid min sida o gör varje dag värd att leva. sen att jag är sur o visar det lite dåligt är ju en annan sak..
jag försöker att skylla på ekonomin. att hade vi haft mer pengar så hade vi varit lyckligare.. men hade vi det? jag förstår inte hur alla andra får sin ekonimi att gå ihop. nu när vi båda har gått arbetslösa är det precis att det går runt. det blir inte många 100 lappar som man kan spara varje månad. ganska stor skillnad mot när man hade jobb.. visserligen har vi inte ett endaste lån. vi har 2 ganska bra bilar som vi köpt kontant och dom kostar ju endel o äga. jag har ju tänkt att sälja min bil o köpa en billigare men just nu är det kanske inte läga o sälja en saab??
men det va ju inte det jag ville komma till.
idag gjorde jag den stora tabben att titta på familjen annorlunda på tv4 play. jag vet inte varför jag utsätter mig för det för längtan efter barn bli ju inte mindre. jag vet att det inte skulle va så smart o skaffa barn nu. eller försöka skaffa barn är väl mer rätt ord. för det finns ju inga garantier för att det blir barn bara för att man vill. just nu har vi varken ekonomin eller plats till ett barn. vi skulle behöva flytta vilket innebär att vi får en rejäl hyreshöjning och betydligt mindre pengar kvar varje månad. o barn kostar. det ska även inhandlas vagn, spjälsäng o allt annat som behövs. ja, som ni säkert vet går det åt en hel del pengar. jag vet att vår tid kommer. på ett eller annat sätt så kommer vi att bli en familj. men just nu längtar jag så jag tror att hjärtat ska brista. men det där kommer o går. för en del dagar är jag så glad över att vi inte har några barn. att vi inte har några måsten och ansvar. för jag är inte redo än. jag måste hitta mig själv först. jag måste se till att må bättre innan.. men det är inte så lätt. det första folk frågar när man ses är ju om det inte är dags för barn snart. martin o jag har ju varit hop så länge.. som om det skulle va det avgörande.. det är ju som det här med bröllop. ett bra tag nu har jag ju tyckt att alla skaffar barn på löpande band men nu börjar ju folk gifta sig till höger och vänster. vilket jag tycker är jättekul för dom flesta. men det får en ju att längta till den dagen man själv får gå ner för altargången. vissa dagar tvivlar jag på om det någonsin kommer bli av och om jag verkligen vill genomföra ett bröllop. kanske kan man va lycklig endå? kanske är det för att jag tvivlar på att lyckliga familjen finns på riktigt. för min kärlek till martin tvivlar jag inte på!! bröllop är ju inte gratis heller. eller det beror ju på hur man vill ha det. men jag känner att ska jag gifta mig vill jag göra det i kyrkan. jag vill ha en mottagning med vänner och familj. ens bröllopsdag är nåt som bara upplevs en gång förhoppningsvis. då vill jag inte göra nåt billigt förenklat snabbröllop i rådhuset för att ha det avklarat. då kan jag lika gärna hoppa över det.
vet egentligen inte vad jag gnäller över. man skapar ju sin egen lycka. ingen annan kan ändra mitt liv åt mig. om det är så att barn och bröllop är det som kommer göra mig lyckligast i världen, ja, då har jag nåt att se fram emot. jag får väl ovilligt erkänna att min sjukdepression är ren och skär avunsjuka på alla som gifter sig och skaffar barn. nu är det sagt.
Som vanligt när jag är sjuk så blir jag deppig.. Jag får för mycket tid till att tänka o det slutar alltid med att jag vill gå och hänga mig. bara sluta andas. det är först då jag inser hur jävla pissigt livet är.. det kan ju ha med att göra att jag förvärrar allt och tycker synd om mig för det minsta lilla..
Men jag är snart 24 år. är nu arbetslös, bor i en förliten lägenhet som jag inte trivs i. det känns som att "alla andra" har kommit så jävla långt med sina liv. vad har jag åstakommit??
Jag har ju världens bästa sambo som jag älskar över allt på jorden. i över 7 år har han funnits vid min sida o gör varje dag värd att leva. sen att jag är sur o visar det lite dåligt är ju en annan sak..
jag försöker att skylla på ekonomin. att hade vi haft mer pengar så hade vi varit lyckligare.. men hade vi det? jag förstår inte hur alla andra får sin ekonimi att gå ihop. nu när vi båda har gått arbetslösa är det precis att det går runt. det blir inte många 100 lappar som man kan spara varje månad. ganska stor skillnad mot när man hade jobb.. visserligen har vi inte ett endaste lån. vi har 2 ganska bra bilar som vi köpt kontant och dom kostar ju endel o äga. jag har ju tänkt att sälja min bil o köpa en billigare men just nu är det kanske inte läga o sälja en saab??
men det va ju inte det jag ville komma till.
idag gjorde jag den stora tabben att titta på familjen annorlunda på tv4 play. jag vet inte varför jag utsätter mig för det för längtan efter barn bli ju inte mindre. jag vet att det inte skulle va så smart o skaffa barn nu. eller försöka skaffa barn är väl mer rätt ord. för det finns ju inga garantier för att det blir barn bara för att man vill. just nu har vi varken ekonomin eller plats till ett barn. vi skulle behöva flytta vilket innebär att vi får en rejäl hyreshöjning och betydligt mindre pengar kvar varje månad. o barn kostar. det ska även inhandlas vagn, spjälsäng o allt annat som behövs. ja, som ni säkert vet går det åt en hel del pengar. jag vet att vår tid kommer. på ett eller annat sätt så kommer vi att bli en familj. men just nu längtar jag så jag tror att hjärtat ska brista. men det där kommer o går. för en del dagar är jag så glad över att vi inte har några barn. att vi inte har några måsten och ansvar. för jag är inte redo än. jag måste hitta mig själv först. jag måste se till att må bättre innan.. men det är inte så lätt. det första folk frågar när man ses är ju om det inte är dags för barn snart. martin o jag har ju varit hop så länge.. som om det skulle va det avgörande.. det är ju som det här med bröllop. ett bra tag nu har jag ju tyckt att alla skaffar barn på löpande band men nu börjar ju folk gifta sig till höger och vänster. vilket jag tycker är jättekul för dom flesta. men det får en ju att längta till den dagen man själv får gå ner för altargången. vissa dagar tvivlar jag på om det någonsin kommer bli av och om jag verkligen vill genomföra ett bröllop. kanske kan man va lycklig endå? kanske är det för att jag tvivlar på att lyckliga familjen finns på riktigt. för min kärlek till martin tvivlar jag inte på!! bröllop är ju inte gratis heller. eller det beror ju på hur man vill ha det. men jag känner att ska jag gifta mig vill jag göra det i kyrkan. jag vill ha en mottagning med vänner och familj. ens bröllopsdag är nåt som bara upplevs en gång förhoppningsvis. då vill jag inte göra nåt billigt förenklat snabbröllop i rådhuset för att ha det avklarat. då kan jag lika gärna hoppa över det.
vet egentligen inte vad jag gnäller över. man skapar ju sin egen lycka. ingen annan kan ändra mitt liv åt mig. om det är så att barn och bröllop är det som kommer göra mig lyckligast i världen, ja, då har jag nåt att se fram emot. jag får väl ovilligt erkänna att min sjukdepression är ren och skär avunsjuka på alla som gifter sig och skaffar barn. nu är det sagt.
Kommentarer
Trackback
