The naked truth..

Vet inte vem jag försöker att lura? Det är inte hållbart längre. några vet, andra inte..
varje morgon är en kamp. jag går igenom i mitt huvud om och om igen varför jag ska gå upp. hittar aldrig nån bra anledning. det enda som får mig att kliva ur sängen är att jag vet att martin kommer hem på frukostrasten och jag vill inte behöva svara på massa frågor om varför jag inte går upp. vill inte att han ska märka nåt. förmiddagen kan gå åt att bara sitta o stirra. kanske surfa runt lite. läser lite bloggar där alla verkar leva sin drömliv..
på lunchen kommer martin hem. ibland äter vi ihop. om jag inte säger att jag har ätit innan.. efter maten försöker jag att hitta lite ork till att göra nåt här hemma. ibland lyckas jag, ibland inte. martin är ofta trött när han har kommit hem från jobbet så han brukar vila lite. kanske att vi tittar lite på tv ihop. fixar lite kvällsmat o sen blir det en stund framför tvn innan det är dags och gå o lägga sig. sen börjar allt om igen. om jag inte har bestämt att jag ska träffa nån eller göra nåt..  då har jag ju en andledning till att gå upp..
är så trött på allt. finner ingen mening med nåt. finns så mkt jag vill men finner ingen ork. allt känns bara så meningslöst. jag vill bort här ifrån. hatar denhär lägenheten. o det som nästan är ännu jobbigare är att får höra från andra (även om dom menar väl) att dom tycker att vi ska flytta. men det är inte så bara. det kostar. vi har så låg hyra nu så skulle vi flytta till en sån lägenhet vi vill ha skulle vi få dubbla våran hyra o ändå inte ha garage.. visst finns det lite billigare 3:or men varför flytta till en dyrare men lite större lägenhet som vi ändå inte kommer att trivas i. jag känner att jag vill inte riskera att sätta mig i en för dyr lägenhet som vi måste flytta ifrån om martin inte får fortsätta o jobba. för vi vet inte hur länge som han har jobb. det kan va så att han har året ut. det kan va så att han bara har jobb ett par veckor.. även om vi hoppas på det förstnämda.. det hade varit en annan sak om jag hade haft ett jobb oxå..
det känns oxå så jobbigt. nu är det snart 5 månader sen jag jobbade. jag söker o söker men ingen vill ha mig. kommunen duger jag inte till, alla "fabriker" där man skulle kunna jobba på läggs ner. o visst, jag skulle kunna plugga. men jag orkar inte. vet inte vad jag vill bli o jag vill inte plugga för pluggandets skull. det kostar ju en hel del. även om det är bra o ha i bagaget så känns det fel. dom ev studielån man tar ska ju betalas tillbaka.. hade jag vetat att jag tex vill bli förskollärare hade det inte varit några problem. då hade jag sökt och hoppats på att komma in till hösten. men jag är tveksam till att det är det jag vill jobba med. o 3,5 år är ganska mkt att lägga ner på en utbildning som jag inte vet om jag kommer att få nytta av..
det känns som att jag inte har nåt att se fram emot. nåt att kämpa för. även om pengar inte är viktigt så styr det allt. hade jag haft ett jobb hade vi haft mer pengar. man hade kunnat plandera saker. även om det inte kostar mkt det man tänkt göra så finns det alltid nån kostnad. inget är ju gratis här i livet. jag vet att det går o åka till tex ett shoppincenter utan att handla. men då ska det först va bensingpengar. sen kanske man vill äta nåt om man inte tar med matlåda.. men hur kul är det att gå o titta på masser grejer utan att kunna köpa nåt. o sen sätta sig o äta en matlåda?? men det går, men då kan jag lika gärna skita i det.. (nu hade jag ju itne tänkt o handla massor med grejer. men jag är ju ganska duktig på att hitta saker på reaställningar. kan ju va kul att kunna unna sig nåt..)
det finns så mkt smågrejer som jag skulle vilja göra. tex bjuda över lite tjejkompisar på mat o ha en trevlig tjejkväll. men först så får vi ju sitta i vårat vardagsrum men det kan ju gå. även om man fixar lite enklare mat så är det ju en kostnad. men det skulle funka.
men tex som min underbara vän Stina. hon hade lite ärenden på stan o drog med mig o frida o ville att vi skulle luncha. jag hade egentligen inte ens råd att slita på skosulorna men följde med ändå för att få en trevlig dag. men va gör inte människan då? jo, hon bjuder oss båda på mat. så himla gulligt!! sånt önskar man att man kunde bjuda igen. vilket jag kanske skulle kunna om jag planerade min ekonomi. men det är inte så lätt när man får ut 6000:- i månaden och 3000-3500:- går till räkningar. sen ska det handlas mat på det. det blir inte många 100 lappar över till så mkt annat. tack vare att jag brukar handla ganska ekonomiskt så kan jag ibland unna mig nån tröja eller så. men det blir inte så ofta. men förhoppningsvis så får jag en dag bättre ekonomi och kan bjuda igen!
vet inte varför jag sitter o gnäller såhär? för problemet ligger hos mig. jag måste se möjligheterna i allt. jag måste resa mig upp o kämpa. men just nu har jag inte orken.känns som att allt går emot mig/oss. framförallt ekonmiskt. allt går sönder så man får ju prioritera vad vi ska laga först. i somras gav ju datorn upp. har inte gjort nåt åt det förrens nu. vi har känt att vi är i behov av den och har ju itne direkt stressat med det. men vad händer då bara dagarna senare. jo, diskmaskinshelvetet lägger av. så nu står den där mest och är i vägen. vet inte om det går o laga eller ej o det är inget jag prioriterar nu. men det är tråkigt att den inte fungerar.
planerar för en trevlig dag i linköping, va händer då? jo, när jag har tankat startar inte bilhelvetet. så troligtvis är batteriet väldigt trött.. även om det kunde varit nåt dyrare fel på bilen är det en utgift jag inte behöver nu. bara sådana småsaker som att man får sin mobil försörd och man måste åka till linköping både för att lämna in telefonen och åka o hämta den gör ju att det blir utgifter som man hade gärna hade sluppit. jag hade ju en liten förhoppning om att den personen som hade sönder mobilen o inte tänkte göra nåt åt det/har lyft ett finger för att fixa det, åtminstånde kunde erbjuda bensinpengar. då har man ju åtminstånde kommit undan billigt med tanke på vad det kunde ha kostat om jag inte vore så jävla snäll. inte ens ett tack.. men jag har lär mig att man inte ska ha några förväntningar eller förhoppningar där. har man pantasatt hjärnan o fått lite vaccum för det så blir man nog inte medlem hos mensa..
men jag ska inte göra några personpåhopp här.. men dethär eviga tjavset tär på psyket. för det är inget som har blommat upp nu. det har pågått dom senaste sju åren. det har bara ekslalerat den senaste tiden. jag skulle kunna göra som vanligt. se mellan fingrarna o va den som förlåter. men jag mår inte bra av det. varför ska jag då göra det. nån gång måste jag sätta mitt välmående först. jag hatar att ha det såhär. jag hatar att ingent förändras. jag hatar alla dessa tomma ord och löften. för dom där jävla orden och löftena känns bara som ett jävla hån...
jag har tillräckligt med problem med min egen "familj"
som dom flesta vet så delade sig mina föräldrar i våras. det gick relativt snabbt och det var en tuff skillsmässa. med löften om att vi alla skulle va ärliga och att vi skulle kunna umgås som en "familj" vid speciella tillfällen. men allt va bara en lögn. min egen pappa ljuger mig rakt upp i ansiktet. mig och min bror. vet itne hur många lögner min mamma har fått utstå. men det är mellan dom.
i augusti va jag och min bror hembjudna till pappa för att prata. vi hade hört ryktesvägen och via kompisar att dom sett pappa hålla handen med en tjärring. vi fårgade pappa o vi fick veta att dom bara va vänner, inget annat. och skulle det hända nåt så skulle vi va dom första som fick veta nåt. i mitten av oktober tyckte pappa att vi skulle ses igen. då hade han flyttat in i sin nya lägenhet.  men inte ensam. för då bodde han elt plötsligt med den där kärringen som vi inte ens hade fått träffa. allra minst veta att dom var ihop. (men vi vet att hon flyttade in hos pappa samma dag som mamma flyttade ut..) inte ens mot sina barn kan han va ärlig. det va ju så mkt med renoveringen att vi skulle få komma dit sen när det va färdigt o kolla hur dom hade det. nån gång i november hörde han av sig o undrade om vi ville komma dit. men eftersom att november är fördelsedagarnas månad så hade vi inte möjlighet. vilket på ett sett kändes skönt. för vad får honom att tro att vi vill komma dit o se hur dom helt plötsligt har gått vidare som en ny familj?? visst, man vill väl att ens föräldrar ska va lyckliga men det känns så jävla sjukt att han kan ha kommit över allt så snabbt.. va inte mamma vär mer? va inte vi värda mer?? ett par halvtappra försök till att hålla kontakten har gjorts men mitt intresse har varit svagt. framförallt när det tar honom en månad att bestämma sig för om han vill träffa oss på julen eller inte. eller som när jag bjöd hit honom på fika veckan innan jul då jag bjudit upp farmor och farfar. svaret blev att hade han inget annat för sig kunde han komma. det var bara en enkel fårga. inget tvång.. jag har levt ett helt liv utan en pappa som har varit närvarande. jag har aldrig känt att han har funnits för mig när jag har behövt. det låter elakt med det är så jag har känt.. cykling o brottnig har det funnits så mkt tid till. men inte till mig och min bror. ärligt så tror jag att han skäms för mig. jag är varken smal, vältränad eller delar hans intressen.. jag blev aldrig dotterna hand hade hoppats på. det gör ont. för hur mkt jag än har försökt har det aldrig varit tillräckligt bra. inte så att jag har fått veta det iaf. kanske är det därför jag har träffat fel killar innan martin? fått livet förstört av dom bara för att jag har saknat en fadersfigur? jag vill så gärna kunna skylla på nåt..
det är fel att sitta här o ösa massa skit över nån som inte kan försvara sig. men det är såhär jag känner. jag är trött på att att hålla inne med mina känslor. det gör min pappa så det räcker för oss alla. för prata går inte.. bättre o dra en lögn..
hur skulle ni ta det att pappa har sen oktober ett hemnummer. som varken jag eller min bror har fått? tror ni att man känner sig betydelsefull?
inte för att jag tror att han läser dethär. ärligt talat så skiter jag i vilket.  länken till min blogg finns på fb. så det är inte omöjligt att ta sig hit. just nu är jag så arg så jag ska inte skicka adressen till honom.  det hade jag tänkt från början. vill inte ha massa tjavs nu. på ett sett skulle det va skönt. att han får veta vad jag känner. inte för att det kommer att ändra på nåt. tror inte man kan bli mer sårad. men varför bry sig om sina barn helt plötsligt. han har ju nya nu. den nya apan han bor med, som för övrigt är det jobbigaste jag har träffat. jävla ufo. hon har ju barn. o dom är ju så jävla bra. hoppas att han är lycklig nu. för jag tänker gå vidare. jag ska skapa en egen familj. det är som i säger i reklamen. vänner är dom bröder och systrar som vi själva väljer. med min nya familj ska jag bli stark och gå vidare.

jag är så ledsen att jag inte orkar va den vän jag brukar/vill vara. men jag orkar knappt med mig själv. jag hoppas att ni finns när jag orkar igen. jag ska resa mig o bli den där glada sandra som gillar o hitta på saker. även om jag kommer att ha ett par ärr i själen så ska jag bli mitt gamla jag igen. men jag behöver lite tid. jag vill görna tröffas o hitta på saker. men jag orkar kanske inte på samma sätt som förut.

jag känner en sorg över att inte orka va delaktig i min kära älvas väg till att bli mamma. nu har det ju varit sjukdommar, bilproblem och annat kommit i vägen för våra träffar. men jag har inte orkat ringa eller nåt heller. men jag har uppskattat dina samtal! även om jag visat det dåligt.

även stina o tobbe som funnits där. framförallt stina som har fått lyssna på mina problem, låtit mig gnälla o bjudit på en o annan kopp kaffe. det är så skönt tex o ta våra spelkvällar så jag har fått tänka på nåt annat. skratt o ha kul. det ger lite ny energi. trotts att ni själva har genomgått och genomgår tuffa perioder så har jag altid känt mig välkommen hos er. o vår göteborgsresa är nåt som i måste göra om nån gång!! fast, kanske en ny stad, nya billekar o nya ballonger att plocka från hotellobbyn..

o martin. finner inga ord. utan dig, ja vill inte ens tänka tanken. jag älskar dig så oerhört mkt. trotts allt som har hänt har du funnits vid min sida. jag har gapat, skrikit och svurit. men endå stannar du hos mig. som sagt. kan inte i ord uttrycka hur mkt jag älskar dig. jag hoppas att en dag kunna göra dig lycklig. att en dag bli den där glada tjejen du en gång blev kär i. orkar du vänta??

det är ett under om ni har orkat läsa allt dethär svammlet. jag beövde bara få ur mig det! jag har fått så fina råd längs den här jobbiga vägen o jag försöker att ta till mig allt. men ibland behöver man bara få va ledsen och sörja. jag har inte tillåtit mig själv det förrens nu. jag har bara haft ilska innom mig så jag har kanske verkat sur. men det är inget ont mot er...

det låter som att allt ont är pappas fel. men det är det inte. men han har sårat mig djupt.. o om han har läst dethär hoppas jag inte att han försöker att ta kontakt med mig just nu. jag behöver tid. o det tror jag att han med behöver.. kanske fundera på vad som är vart mest i livet?? lögnerna eller barnen..

god natt alla. o tack för alllt stöd!! kansek kan jag skippa fasaden jag bygger upp varje dag o gömmer mig bakom. nu ska jag vara mig själv!!